Oj vad veckorna går. Snart har man kommit halvvägs. Grodden snärtar till lite då och då, som en fisk. M är övertygad om att han kommer att få en liten bror. Vi får väl se.
Just som jag var så nöjd med mina fina silkesvantar för eksemet så blossar det plötsligt upp en dag: händerna är röda som kräftor och svullna, de ser faktiskt precis så där läskiga ut som i medicinböcker. Suckar och sätter på mig en vante på jobbet eftersom det i alla fall lindrar klådan. En äldre manlig kollega skrattar och frågar om jag fryser. Mannen ifråga har faktiskt ett synnerligen dåligt sinne för humor och eftersom jag i alla händelser inte är på skämthumör svarar jag kort att det är för min hud. Man kan faktiskt inte vara käck och trevlig varje dag. Särskilt inte om man har svullnader på händerna. Särskilt inte mot tråkiga kollegor som med största sannolikhet aldrig lidit av eksem och med 100% säkerhet aldrig varit gravida.
Annars är jag faktiskt ganska trevlig nuförtiden. Med tanke på graviditeten alltså. Inte alls så snäsig och kort i tonen. Mår faktiskt väldigt bra. Går på graviditetsyoga på onsdagar, där varje klass inleds med att alla kvinnor introducerar sig med namn och vecka samt förväntas nämna om det pågår något särskilt, några krämpor eller så. Denna övning är ganska påfrestande då a) rummet är så stort och luftkonditioneringen bullrar så man knappt hör vad de andra säger och b) även om man lyckas snappa upp vad de säger så är det ganska långtråkigt: folk tycker det är jobbigt att inte kunna sova på mage och sen har de flesta krämpor i nedre delen av ryggen eller i höfterna. Annars verkar de flesta må bra. Jag undrar om de ljuger. Jag tänker på hur jobbig en sån klass och introduktionsövning skulle varit under min förra graviditet, när jag mådde så fruktansvärt dåligt rent psykiskt. Jag skulle inte orkat höra på andra kvinnor klaga på sina höftbesvär när jag bara ville dö i största allmänhet. Faktum är att jag skulle hatat en kvinna såsom jag mår nu, inga större klagomål och strykande sig själv över magen med ett ljuvt leende. Varför det inte talas mer öppet om kvinnor som lider av depression under graviditet, det vet inte jag. Men jag är villig att skriva om det: min gynekolog har nämnt att det är en vanlig missuppfattning att depression, det är något som sker EFTER förlossningen, post-partum och Brooke Shields och allt det där. Enligt henne är depression minst lika vanligt under graviditeten, men det talas det inte lika öppet om. Av någon anledning.
Jag undrar hur länge jag kan hålla på och jobba. Håller på med ett projekt som ska vara klart den 31 oktober. Beräknad nedkomst för bebis: 7 november. Räknar kallt med att kunna jobba fram till förlossningen, och blir det förseningar i projektet kan jag kanske ta med lite papper till sjukhuset under själva inledningsfasen  och hinna avverka ett eller annat samtal innan öppningsskedet. Naturligtvis kommer jag sen att vara på fötter inom två veckor och med hjälp av någon snäll student i området som tar hand om min supersnälla och supersovande bebis kommer jag sen att knåpa ihop nästa nummer av vårt Executive Briefing. Gud, vilken superkvinna jag är. Skämt åsido: lustigt hur man under största delen av sin yrkeskarriär lever under villfarelsen att man är helt oumbärlig och tar man ledigt en längre tid kommer företaget/organisationen/affären med största sannolikhet att gå under. Sen händer det något. Exempelvis en förlossning. Och i jämförelse med det bleknar det mesta. För det första inser man att man är varken oumbärlig eller oersättlig. För det andra spelar det ingen som helst roll, för det finns saker som tar överhanden. Kanske rätt så sunt när man tänker efter. |
