Jag förstår inte varför det är en sån förfärlig röra i mina väskor jämnt. Alltid hittar jag en massa oklara papperstussar, dammiga nappar och fuktiga kexbitar och senast idag fiskade jag upp en blöja när jag letade efter mobiltelefonen. Generellt sett finner jag att det är så mycket prylar med barn. Gud vad mycket saker det är överallt. Jag trodde aldrig att vi skulle köpa så mycket leksaker. Sen får man ju en massa grejor också. Det är nästan så att jag börjar fundera på att bli pedant. Då är man ju tvångsmässigt manad att hålla ordning på saker och ting. Men då måste jag ändra rejält på min nuvarande avslappnade inställning till städning.
I helgen åkte vi upp längs kusten till Maine. Det är en fröjd att se Matteus springa på stora ytor: stränder som aldrig tar slut och inga bilar i sikte, inget hjärta i halsgropen som inne i stan, där man ständigt måste vara på sin vakt. Eftersom jag ständigt är kissnödig känns stranden som ett problem ibland, särskilt när det är 15 grader i vattnet! Som tur är lyckades jag göra mig bekant med ett par som hyrde ett hus vid stranden. Kunde de förbarma sig över en kissnödig gravid kvinna? Ja, det kunde de.
På kvällen går vi på restaurang och det är fullständig kaos. Matteus tar två tuggor på sin korv och sen är det klart. Han tjatar oupphörligt, och med en intensitet som bara en tre-åring kan, om att han vill ha MACK och GUS, en omskrivning av Jack och Gus, två små möss i plast som han fick leka med hemma hos en kompis på fredagkvällen. Det var traumatiskt för Matteus att slita sig från dessa ting när vi skulle gå hem. Således får han total spinn under lördagkvällen och insisterar på att han MÅSTE HA MACK och GUS. Fanns det någon affär där vi kunde köpa Mack och Gus frågar Matteus för 18:e gången medan jag sitter och tycker väldigt synd om mig själv: suckar över min fisk som inte är god (dagens I-landsproblem!) och som vanligt får F förbarma sig över mig. Han påstår att han i 30% av fallen kan räkna med att få äta det han faktiskt beställer till sig själv på resturang. Resterande gånger byter vi alltså tallrikar. Jag är övertygad om att han överdriver.
Ibland undrar jag hur livet blir med en bebis till. Det är väl i huvudsak två saker jag har funderingar kring: för det första: hur i hela fridens namn ska man orka börja om från början? Barnskrik, nattvak, blöjor – varför ger man sig in på det igen, just som man fått näsan över vattenytan och börjat känna att livet kommit tillbaka igen. Sen tänker jag på en liten bebis och att snusa den i nacken och vad häftigt det blir med en individ till. Gud vad kul att se vem det blir. Och så blir det ju lite mer familj av det hela, när man är fyra liksom. Den andra funderingen jag har kretsar kring mitt förhållande till Mattues. Hur kommer det att förändras? Man kommer ju inte att ha lika mycket tid för varandra, det säger ju sig självt. Jag är nog lite rädd att inte räcka till för två barn. För ibland känns det som man inte räcker till åt ett. Sen undrar man vad som händer med den där speciella relationen man har till sitt enda barn, vår ”bond”. Vad händer med den? |
